We being the Otakus We Are

Boobs, zombies and guns. January 5, 2011

I apologize to all international readers, but this review is gonna be in Swedish since I wrote it so good on a forum earlier.

Såg precis det sista avsnittet av HOTD och jag måste säga att jag är väldigt överraskad. Efter att ha läst en hel del negativa kommentarer om överdriven fanservice så gick jag in med nästintill inga förhoppningar. Känslan av hopplöshet är verkligen där från början. De inser snabbt att hela världen förmodligen redan är åt helvete och att alla de nånsin älskat (familjemedlemmar osv) förmodligen redan är döda, men ändå vägrar de ge upp hoppet. De tvingas ständigt göra saker de aldrig någonsin skulle kunna tänka sig göra annars, allt för att överleva. Det är en helgjuten grupp som har varandras rygg, hela tiden.

De små fragment av karaktärernas personligheter och bakgrunder som man får ta del av bidrar ju givetvis till helheten, men som i fallet i ganska många serier på 13 avsnitt så hinns det inte med till den grad man kanske velat. Jag kände att ju längre in i serien jag kom, ju mer brydde jag faktiskt mig om karaktärerna och deras kamp för överlevnad. Animationen är ruskigt snygg på sina ställen med ett helt okej soundtrack som leverar i lite mer känsliga scener och alla actionscener. Det var en spännande och underhållande serie i nutidens zombie-boom som exploderat helt. Därför får den också (säkert enligt många) ett högt betyg, nämligen 8/10. Kanske att jag sänker till 7 när den fått sjunka in lite mer, men absolut inte under det.

Jag skulle inte ha något emot en till säsong (vilket inte alls är omöjligt med tanke på slutet) heller.

What do you do when you need a steady place to aim from? Well, ofcourse you do it like this;